På tävlingsmorgonen gick vi upp strax efter 6 och hade frukost i magen ungefär 2.5h innan starten. Ingen stress och vi kom iväg bra till starten, trodde vi. 1h 15min la jag in min cykel i fållan och jag hamnade i en sista fjärde delen i fållan, rätt irriterad på att man uppenbarligen fick föra in cykeln lite VÄL tidigt kan jag tycka. Sen blev det värre för funktionärerna hade inte haft koll på hur folk la cyklarna i fållan så de låg alldeles för otätt, vilket medförde att ca 100 personer som kom efter mig, gick förbi min cykel och klämnde in sig längre in i fältet. Irriterad på andra, funktionärer och mig själv för att jag inte "tänkte" på det och "utnyttjade" situationen tidigare, fick jag acceptera faktan att stå väldigt långt bak i fålla 3. Förra året stod jag i fålla 2, även då långt bak men då p.g.a mig själv som kom en halvtimme innan start p.g.a hjärnsläpp.
Starten gick och toppen av fältet hann svänga runt och gå in i startbacken redan innan jag fick rulla en meter. Det kändes rätt surt, såklart. Men man seed:ar sig till fållorna så någonstans finns också rättvisan i detta. Men lite väl många minuter får dom gratis, vilket är en ren förlust på vinnartiden.
Jag visste att formen inte var god, men jag hängde med bra i backen tyckte jag. Tills vi passerat ungefär halva backen där jag började krokna och släppte lite på tempot. Har nog aldrig blivit omkörd av så många i en startbacke någonsin. Efter ett tag så började jag återhämta mig, och ungefär då hörde jag en röst bakom mig, "jag är här". Ronnie hade kommit ikapp, och han hade startat 150placeringar bakom mig i starten, riktigt starkt av honom, eller svagt av mig, eller lite av båda delar. Roligt iallafall. Vi körde ihop med den klunga jag låg med och båda återhämtade oss ganska bra. Vid första langningen åkte jag först och när han kom 5m bakom tappades flaska och han behövde även stanna.
Han kom rejält efter och tappade nån minut där, samtidigt så var jag helt återhämtat och situationer uppstod där jag kunde ta många placeringar utan att spilla extra energi, terräng som både passar mig och Ronnie. Där tog jag ca 15-20 placeringar på några kilometer samtidigt som Ronnie jagade ikapp.
När han var 30sek ifrån min så blev han inprejad i ett langningsbord i en langningsfålla och rev ner ett bord. Upp och jaga fick han göra medans jag hade svårt att hitta bra grupper. Han kom ikapp och meddelande återigen att han var bakom men denna gång har jag inget minne av att höra det. Ändå tittade jag bakåt massvis med gånger och hoppades att få se honom.
Samtidigt som han meddelat att han var bakom hade jag visst passat på att "tokrycka", men det var väl en av mina många taktiska ryck där jag ser att jag kan ta flera placeringar och hitta bra ryggar, terräng som passar mig bra medans det passar andra sämre osv.
Detta var ungefär efter halva loppet och de sista 45km gick inge vidare. Krampen kom när det var 25km kvar och det är första gången jag faktiskt skrikigt av kramp, lyckades fortsätta trampa men det var knappt. Det är det bästa man kan göra av min erfarenhet, ignorera krampen och fortsätta trampa med ca 80 kadens, men att försöka slappna av och inte lägga någon styrka i det krampande benet/låret.
Efter denna punkt så hade jag svårt att hitta bra rulle. Jag låg antingen ensam, eller bakom någon som cyklade lite för långsamt, eller så försökte jag mig på att hänga på folk som jag inte klarade av att följa mer än någon minut. Förra årets minne att det fanns bra rulle både framför och bakom mig som gick att gå med i, existerade inte i år. Troligen för att jag låg en bit längre ner i fältet i år.
Ronnie såg jag inte skymten av men trodde att han skulle dyka upp vilken sekund som helst. Jag visste att han var nära. När jag kom in mot campingen vars mitten ungefär markerar sista kilometern på loppet, så kom krampen i andra benet i den näst sista lilla backen upp mot asfalts-rakan där spurten mot målet skulle gå av stapeln. Jag trampade på men tog bara i med högern, tappade några placeringar och kunde inte växla tempo när jag kom upp på asfalten. Men halvvägs mot målet så ställde jag mig upp 20m innan sista rondellen, precis som planerat, och drog på en spurt med allt det jag hade kvar. Tog 3 placeringar innan mållinjen och kände mig nöjd med det.
Efter målsnöret passerats kom känslan i kroppen, hur jävla tungt det här kändes med andra långlopp jag kört den senaste tiden. Att köra denna distans på cykel i denna ansträngning för min kropp är inte vad jag är van eller tränad för för tillfället.
Resultatet blev 7½ minut sämre än förra året. Men förra året var det torrt och fint, och i år hade det regnat väldigt många natten innan start vilket gjorde spåret rejält mkt mer tungrullat. Jag kände mig även i sämre form än att prestera denna tid så jag var nöjd. 3h 24min körde jag på. Lite revansch vill jag nog ha till nästa år ändå, för man ska ju inte få SÄMRE tider från ett år till ett annat. Det är bara på't igen så kör vi!
Bilder
s
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar