8 timmar 20 minuter.
- Min första vätternrunda någonsin
- Mitt tredje landsvägspass för året
- På en cykelcross
Jag är både stolt och glad för min egen prestation, men även ödmjuk för vilket härligt gäng med cyklister jag hade runt mig hela dagen. Både de jag startade med och mötte på vägen. Jag är så nöjd och glad, har inte riktigt fattat det än. Vätternrundan var något som jag försökt dämpa pressen inför ända sen jag anmälde mig, men den byggdes verkligen upp till MAX dagarna innan loppet. =)
Jag skrev ihop en RR och ett tack till min HappyMTB Sub8 grupp på happy-forumet, detta får även bli min blogg-post om min första vättenrunda!
Tack för en fantastisk gårdag!
Det var min tredje landsvägsrunda i år. Egentligen hade jag planerat mer lvg-cykling innan juni men väder och suget att cykla skog har varit emot den planen. Vättern blev även låg prio i mitt fokus för årets cykling då förra årets Happy Sub8 DNS var sån enorm besvikelse för mig.
Så en liten RR från mig då!
Jag kände mig stark och hade inga problem med styrkan för backar och ryckig körning i början, jag hade väntat mig detta innan klungan skruvat in sig och nervositeten skulle sjunka för oss som individer och grupp. Men efter några mil började det kännas hårt i uppförsbackarna och ett par gånger gick det för hårt i långsamma klungan, när vinden låg på. Jag fick även helt osannolikt men sant, vara längst fram vid två-led tre gånger i denna jätteklunga, och det tömde mig för mycket och snabbt. Jag var med och drog de första 94km innan jag kände krampen i en uppförsbacke där klungan gick på lite väl hårt. Tappade då belgiska kedjan men bet mig fast i svansen, tror MarcusS(rätt happy nick?) puttade mig några meter också vilket verkligen hjälpte. Hängde med i svansen men utan Happy-tröja var jag rökt med placeringarna inom den, och oerfarenheten av att aldrig ha kört vätternrundan innan. Det var till och med mitt första landsvägs-lopp någonsin, så jag var en riktig färsking.
Jag hängde med till ca 12mil där jag fastnade i svansen bakom balansera-klungan när de skulle få langning, de bromsade in framför mig medans Happy-klungan köttade på. Spurtade och täppte en lycka på 50-100m med Marcus på rulle. Vi kom ikapp men jag var rätt rökt och kunde inte hålla mig fast i svansen.
Där började hoppet rinna ut lite, jag hade tappat klungan. Jag trampade på och fick sällskap av e av cykelvärldens trevligaste, Peranders. Vi körde på och kom ikapp en tredje happyit. Sen anslöt två till bakifrån. Vid fagerhult skulle gröna-klungan strax rulla iväg när vi kom in, visselpipan gick precis när jag ryckte flaskorna ur flaskhållarna. Jag hann ner och panik-fyllde två flaskor och spurtade sen återigen ikapp klungan.
Hängde med i svansen men var alldeles för rökt. Sub8 när det går lite ryckigt och lite för hårt i backar var nog inte riktigt min grej i år, mina förberedelser var inte tillräckliga. Jag anser att man bör räkna med att ett sånt här arrangemang inte kan gå helt i enlighet med teoretiskt perfektionism, och som det gick i realiteten av vad jag såg så var det en klart godkänd klunga med tanke på omständigheterna.
Jag hamnade i klunga med en från CK Uppsala och en till här på Happy, arnehavre kanske? Jag drog på så gott jag kunde och vi var 3-4st som gjorde ett bra jobb. Arnehavre(?) krampade efter ett par mil, vi ville ha med honom men han stannade helt så vi fortsatte efter att ha rullat ett par hundra meter i hoppet att han skulle hämta sig. Efter det kämpade vi på 3st i "klungan" i några mil av så hård körning vi klarade av på så få man.
Men så vid kanske 17-18mil, kom balansera-klungan ikapp oss, och de hade även härliga Peranders och MarcusS! Tempot höjdes 2-3km/h direkt och det var skönt att se lite pigga ansikten runt omkring sig.
Här började dock mina problem på riktigt, jag hade aldrig längre några problem med själva cyklingen från denna del av loppet. Men redan vid pisspausen vid gränna hade jag så ont i rumpan som jag aldrig någonsin haft innan, ungefär som världens största blåmärke i röven och köttig infektion på det, ungefär så. Jag är van med cykling och många timmar i sadeln, men jag är inte van med Kalas-klädernas vaddering och detta var andra rundan med dessa. Jag är heller inte van med sadeln jag satt på och jag vet sen tidigare att den tillfört en hel del ömhet för mig, heller inte att lägga trycket på sadeln på det viset man gör vid landsvägscykling.
Detta blev bara värre och värre under rundan och samtidig som balansera-klungan kom ikapp rasade min mage helt. Jag tryckte ett par gel under kommande mil och det blev värre och värre. När det var 9 mil kvar kunde jag inte längre äta eller dricka. 2-3 klunkar max och inget mer alls i gels/liquids/bars-hållet. Att jag hade andra flaska fylld med vatten kopplade jag aldrig, så särskillt fräsh uppe i huvet var jag uppenbarligen inte heller.
Jag kunde inte hjälpa till att dra längre och koncentrerade mig helt på att behärska smärtan. De sista 5 milen gick vi även ihop med Motala AIF och de ville inte släppa in någon i förningarna heller. De gick dock ifrån i trafik-kaoset som drog ner snittet otroligt mycket mot slutet då vi cyklister fastnade bakom bilar, fick till och med sätta ner foten i marken en gång.
Jag hängde fortfarande med utan större ansträngning för hjärta, lungor eller ben, men bristen på energi-intaget började sätta sina spår och samtidigt som jag hade världens magknip var jag riktigt hungrig. Men jag satt säkert med i klungan, som sista man för att kunna flytta runt på sadeln så mycket som möjligt för att minska/variera smärtan lite, men förmodligen mest för att det är mentalt skönare att kunna röra på sig när man har ont och fortsätta "tro" att det gör det bättre. Att hålla ut ett litet tag till.
Inom sista kilometern innan mål stod en bil ganska dumt placerad och skar hastigt av vägen från 4m bredd till 1m bredd. Två stycken ride of hope killar ramlade och skrapade sig själva, cyklarna och bilen i en krasch precis framför mig. Jag tough:ade ett liggande bakhjul på marken direkt efter kraschen men förvärrade inget för någon eller drogs inte själv in i vurpan. Riktigt trist avslutning 2 kurvor innan mål för dom cyklisterna. Min tankar haglade, "Hur gör de nu? Stannar och tar uppgifter? Eller "smiter" de och vill in i mål och få en snabb tid? Tas de för smitning då, även om de vill göra rätt för sig direkt efter målgång? Hur kan de meddela bilisten att de bara ska cykla i mål, och att de snackar om olyckan efter målgång? Det måste vara svårt att få en arg bilist att fatta hur viktigt det är i just det ögonblicket att få cykla de där sista 500m till målet. Några tusen i omlackering är det ju nästan värt, bara man skulle få cykla i mål först.."
Men dom tankarna i huvet, var jag oerhört lättad när jag kom ner mot vattnet och fick trampa in mot målet. Vilken lättnad. Vilken lidelse jag hade tagit mig igenom. Jag är van med lidelsen från långloppen på mountainbike. Den lidelsen är faktiskt värre och hårdare hela tiden, men den är över på strax över 3h för min del oftast. Och sadeln på mountainbiken är grymt skön samt magen hinner inte krascha då intaget av liquids inte hinner komma upp i samma mängd.
Jag fick syn på min sambo innan mål och det är bästa minnet från hela rundan. Den känslan, ett léende, glada rop, smärtan snart över, och jag var där på en hyfsad tid även fast jag tappade min primära klunga.
8h20min. Min första vätternrunda, och första landsvägslopp någonsin. Min tredje landsvägsrunda för året. På en CYKELCROSS. Jag nådde inte sub8-målet, men jag är grymt nöjd med dagen och kommer stolt se tillbaks på den.
Jag vill passa på att TACKA, er här i tråden och gruppen, vare sig ni tog er i mål på 7:45, senare eller om ni bröt. Tack för att jag fick vara med i er klunga så länge det varade. Det var en väldigt lärorik lektion och erfarenhet för framtida landsvägscykling!
Och ett speciellt tack till Peranders som är så trevlig och härlig, Marcus som puttade på mig när jag hade det som motigast i en uppförsbacke och höll på att tappa klungan, samt att han sedan vid flera tillfällen skänkte energi i tunnelséendet. "Killen med specialized-hjälmen" som först skällde ut mig för att jag skräpade ner men som sen blev en bra klungkompis ända in i mål, killen från CK Uppsala som både var oerhört trevlig och drog bra, och till sist Mattias Reck & CO i balansera-klungan som jag kunde segla i mål tillsammans med, eller lite före eftersom de saktade ner och samlade ihop sig för att cykla in i mål som ett samlat gäng.
Om jag åker nästa år igen? Tveksamt. Men man vet aldrig vad som händer i framtiden.. :)
Det var min tredje landsvägsrunda i år. Egentligen hade jag planerat mer lvg-cykling innan juni men väder och suget att cykla skog har varit emot den planen. Vättern blev även låg prio i mitt fokus för årets cykling då förra årets Happy Sub8 DNS var sån enorm besvikelse för mig.
Så en liten RR från mig då!
Jag kände mig stark och hade inga problem med styrkan för backar och ryckig körning i början, jag hade väntat mig detta innan klungan skruvat in sig och nervositeten skulle sjunka för oss som individer och grupp. Men efter några mil började det kännas hårt i uppförsbackarna och ett par gånger gick det för hårt i långsamma klungan, när vinden låg på. Jag fick även helt osannolikt men sant, vara längst fram vid två-led tre gånger i denna jätteklunga, och det tömde mig för mycket och snabbt. Jag var med och drog de första 94km innan jag kände krampen i en uppförsbacke där klungan gick på lite väl hårt. Tappade då belgiska kedjan men bet mig fast i svansen, tror MarcusS(rätt happy nick?) puttade mig några meter också vilket verkligen hjälpte. Hängde med i svansen men utan Happy-tröja var jag rökt med placeringarna inom den, och oerfarenheten av att aldrig ha kört vätternrundan innan. Det var till och med mitt första landsvägs-lopp någonsin, så jag var en riktig färsking.
Jag hängde med till ca 12mil där jag fastnade i svansen bakom balansera-klungan när de skulle få langning, de bromsade in framför mig medans Happy-klungan köttade på. Spurtade och täppte en lycka på 50-100m med Marcus på rulle. Vi kom ikapp men jag var rätt rökt och kunde inte hålla mig fast i svansen.
Där började hoppet rinna ut lite, jag hade tappat klungan. Jag trampade på och fick sällskap av e av cykelvärldens trevligaste, Peranders. Vi körde på och kom ikapp en tredje happyit. Sen anslöt två till bakifrån. Vid fagerhult skulle gröna-klungan strax rulla iväg när vi kom in, visselpipan gick precis när jag ryckte flaskorna ur flaskhållarna. Jag hann ner och panik-fyllde två flaskor och spurtade sen återigen ikapp klungan.
Hängde med i svansen men var alldeles för rökt. Sub8 när det går lite ryckigt och lite för hårt i backar var nog inte riktigt min grej i år, mina förberedelser var inte tillräckliga. Jag anser att man bör räkna med att ett sånt här arrangemang inte kan gå helt i enlighet med teoretiskt perfektionism, och som det gick i realiteten av vad jag såg så var det en klart godkänd klunga med tanke på omständigheterna.
Jag hamnade i klunga med en från CK Uppsala och en till här på Happy, arnehavre kanske? Jag drog på så gott jag kunde och vi var 3-4st som gjorde ett bra jobb. Arnehavre(?) krampade efter ett par mil, vi ville ha med honom men han stannade helt så vi fortsatte efter att ha rullat ett par hundra meter i hoppet att han skulle hämta sig. Efter det kämpade vi på 3st i "klungan" i några mil av så hård körning vi klarade av på så få man.
Men så vid kanske 17-18mil, kom balansera-klungan ikapp oss, och de hade även härliga Peranders och MarcusS! Tempot höjdes 2-3km/h direkt och det var skönt att se lite pigga ansikten runt omkring sig.
Här började dock mina problem på riktigt, jag hade aldrig längre några problem med själva cyklingen från denna del av loppet. Men redan vid pisspausen vid gränna hade jag så ont i rumpan som jag aldrig någonsin haft innan, ungefär som världens största blåmärke i röven och köttig infektion på det, ungefär så. Jag är van med cykling och många timmar i sadeln, men jag är inte van med Kalas-klädernas vaddering och detta var andra rundan med dessa. Jag är heller inte van med sadeln jag satt på och jag vet sen tidigare att den tillfört en hel del ömhet för mig, heller inte att lägga trycket på sadeln på det viset man gör vid landsvägscykling.
Detta blev bara värre och värre under rundan och samtidig som balansera-klungan kom ikapp rasade min mage helt. Jag tryckte ett par gel under kommande mil och det blev värre och värre. När det var 9 mil kvar kunde jag inte längre äta eller dricka. 2-3 klunkar max och inget mer alls i gels/liquids/bars-hållet. Att jag hade andra flaska fylld med vatten kopplade jag aldrig, så särskillt fräsh uppe i huvet var jag uppenbarligen inte heller.
Jag kunde inte hjälpa till att dra längre och koncentrerade mig helt på att behärska smärtan. De sista 5 milen gick vi även ihop med Motala AIF och de ville inte släppa in någon i förningarna heller. De gick dock ifrån i trafik-kaoset som drog ner snittet otroligt mycket mot slutet då vi cyklister fastnade bakom bilar, fick till och med sätta ner foten i marken en gång.
Jag hängde fortfarande med utan större ansträngning för hjärta, lungor eller ben, men bristen på energi-intaget började sätta sina spår och samtidigt som jag hade världens magknip var jag riktigt hungrig. Men jag satt säkert med i klungan, som sista man för att kunna flytta runt på sadeln så mycket som möjligt för att minska/variera smärtan lite, men förmodligen mest för att det är mentalt skönare att kunna röra på sig när man har ont och fortsätta "tro" att det gör det bättre. Att hålla ut ett litet tag till.
Inom sista kilometern innan mål stod en bil ganska dumt placerad och skar hastigt av vägen från 4m bredd till 1m bredd. Två stycken ride of hope killar ramlade och skrapade sig själva, cyklarna och bilen i en krasch precis framför mig. Jag tough:ade ett liggande bakhjul på marken direkt efter kraschen men förvärrade inget för någon eller drogs inte själv in i vurpan. Riktigt trist avslutning 2 kurvor innan mål för dom cyklisterna. Min tankar haglade, "Hur gör de nu? Stannar och tar uppgifter? Eller "smiter" de och vill in i mål och få en snabb tid? Tas de för smitning då, även om de vill göra rätt för sig direkt efter målgång? Hur kan de meddela bilisten att de bara ska cykla i mål, och att de snackar om olyckan efter målgång? Det måste vara svårt att få en arg bilist att fatta hur viktigt det är i just det ögonblicket att få cykla de där sista 500m till målet. Några tusen i omlackering är det ju nästan värt, bara man skulle få cykla i mål först.."
Men dom tankarna i huvet, var jag oerhört lättad när jag kom ner mot vattnet och fick trampa in mot målet. Vilken lättnad. Vilken lidelse jag hade tagit mig igenom. Jag är van med lidelsen från långloppen på mountainbike. Den lidelsen är faktiskt värre och hårdare hela tiden, men den är över på strax över 3h för min del oftast. Och sadeln på mountainbiken är grymt skön samt magen hinner inte krascha då intaget av liquids inte hinner komma upp i samma mängd.
Jag fick syn på min sambo innan mål och det är bästa minnet från hela rundan. Den känslan, ett léende, glada rop, smärtan snart över, och jag var där på en hyfsad tid även fast jag tappade min primära klunga.
8h20min. Min första vätternrunda, och första landsvägslopp någonsin. Min tredje landsvägsrunda för året. På en CYKELCROSS. Jag nådde inte sub8-målet, men jag är grymt nöjd med dagen och kommer stolt se tillbaks på den.
Jag vill passa på att TACKA, er här i tråden och gruppen, vare sig ni tog er i mål på 7:45, senare eller om ni bröt. Tack för att jag fick vara med i er klunga så länge det varade. Det var en väldigt lärorik lektion och erfarenhet för framtida landsvägscykling!
Och ett speciellt tack till Peranders som är så trevlig och härlig, Marcus som puttade på mig när jag hade det som motigast i en uppförsbacke och höll på att tappa klungan, samt att han sedan vid flera tillfällen skänkte energi i tunnelséendet. "Killen med specialized-hjälmen" som först skällde ut mig för att jag skräpade ner men som sen blev en bra klungkompis ända in i mål, killen från CK Uppsala som både var oerhört trevlig och drog bra, och till sist Mattias Reck & CO i balansera-klungan som jag kunde segla i mål tillsammans med, eller lite före eftersom de saktade ner och samlade ihop sig för att cykla in i mål som ett samlat gäng.
Om jag åker nästa år igen? Tveksamt. Men man vet aldrig vad som händer i framtiden.. :)
På väg mot Motala i nya-gamla bilen. 66% av ekipagets totalvärde hängde på en krok längst bak..
Snart dags för avtramp!
Eskil var ute längs banan och fick med mig på bild i klungan, det var skönt att höra hans tjut och se kameran i högsta hugg!
Lite solbränna fick jag till också, grundjobbet utfört för cykelsäsongen 2013!
I mål, ombytt med blommor, medalj, vatten och öl.. Vilken dag att minnas, årets bästa säkerligen!
3 kommentarer:
GRATTIS!!! BRA KÄMPAT!!!
/oliver
Tackar :)
Bra skrivet och bra jobbat!
Låter inget vidare med rump-problemen men byxorna var i varje fall snygga :-)
Skicka en kommentar