Lida Loop 2010 avklarat med bra resultat!

Då var det klart! Jag har inte den exakta tiden än, men strax över 2h 45min om jag förstått det rätt! Jag är toknöjd med det resultatet, det var bättre än väntat.

REDIGERING:
Jag kom på 26:e plats utav 79 startande. Ronnie kom på 18:e plats.

Första loopen:
Jag och Ronnie parkerade i mitten av 6:e follan, dvs den sista follan av motionsgänget. När starten gick tog vi oss planerat ut på vänsterkanten i backen upp. Jag försökte hålla mig på cykeln så länge jag kunde och kom längre än de flesta. Sen hoppade jag på och sprang sista biten. Ronnie cyklade nästan hela vägen. Väl uppe på toppen ser jag Ronnie sno sig runt markeringspinnen i en skarp vänsterkurva, svängandes med ett låst bakhjul, jag hängde omedelbart på och plockade ~20 placering på två sekunder, genialiskt drag. Sen hängre jag på nerför grusvägar. Det var otroligt trångt och ingen plats att ta placeringar i den hastigheten vi tog oss fram. Det blev dock kaos i varje uppförsbacke med ett sånt här gäng, jag är faktiskt inte ett dugg imponerad av folks back-kunskaper. Många hoppade av utan att försöka etc, och att gå är jobbigare än att cykla, om man klarar av det, och det går inte snabbare heller i de flesta fallen. Grusvägarna var långa på loop 1, det var lite tråkigt faktiskt, en åsikt som jag ändrade senare pga utmattning. Men cyklingsmässigt var det tråkigt faktiskt, inte konstigt att första varvet gick 30min snabbare än andra varvet för min del, självklart även relaterat till att jag var helt knäckt andra varvet..... Nog om andra varvet, fortsättning följer loop 1. När skogsstigarna började visa sig var det fortfarande världens kö på spåret. Jag som kämpat mig fast nära Ronnie, bitvis i rulle på honom, såg att han drog utanför stigspåret och körde om 6 personer. Jag såg min möjlighet, kände mig stark och gjorde likadant. Så fortsatte vi några gånger och plockade flera placeringar, säkert ~15 st. Jag fortsatte med bra fart även om tröttheten började kännas lite. Jag tappade 20meter på Ronnie samtidigt som jag upptäckte att en gren hade fastnat i kassetten, det gick inte att växla. Jag var tvungen att stanna och iväg for Ronnie med hög fart. Min grenborttagning tog ungefär 20 sekunder då den fastnat ordentligt i kassetten. Jag drog sen upp på cykeln och fortsatte kämpa på. Jag kunde skymta honom igen efter ca 10minuter men det tog på krafterna. Sen hände det som inte fick hända. Nej ingen punka. :) Men i en nerförsbacke och en sväng längst ner i ganska tjock sand, la jag cykeln ner i terrängen och tappade fästet, jag tillsammans med cykeln och mitt smalben masserade sanden var inget roligt minne. Jag tog mig upp på säkert iallafall 5 sekunder men det gjorde ont som fan i benet, ca 30cm långt skrubbsår över hela främre/yttre smalbenet blev resultatet. Jag tappade återigen sikte på Ronnie och det var ett tungt nederlag att ha kämpat hårt för att komma ikapp för att tappa kontakten igen. Upp och cykla.. Det brände nu ordentligt i benet resten av tävlingen. Hur som helst, det var ungefär 1/4 kvar av första loopen och jag tuggade på men tröttheten var riktigt tung nu, det var här jag började trappa ner i hastighet. Vid målgång av första loopen var det kul att komma ut bland folk igen. Blev en highfive med karin, för att sedan ropa åt Ronnie då jag mötte honom då han redan kört varvet runt kommentatorerna nere vid målet, ett extra energitramp runt kommentatorerna, en vattenflaska i handen och sen ut igen. Medans både morsan och karin(sambo) skrek ut att jag var 3 minuter efter Ronnie, försökte jag skrika ut, "hur fan ska jag kunna klara av ett varv till". Jag, för det var så det kändes. Det kanske inte låter som om jag var trött i ovanstående text men jag var knäckt efter vurpan och sista 1/4 av loop 1.

Loop 2:
Detta var helvetes loopen! Loopen var mycket mer teknisk än tidigare loopar, samtidigt som den tekniskt sett var en parodi på de teknikrundor jag och Ronnie kört, och de jag kört med happy gänget i hellas. Jag störde mig ordentligt på att så många hoppade av cykeln så ofta i terrängen, det ledde till uppskattningsvis 2km in på loop 2, i en jättevurpa, over-the-bar, rakt ner i 3m långt hål med lera. Alla gick nämligen av, jag var irriterad att för att också behöva gå av, och satsade. Framhjulet dök rätt ner i ca 30cm gyttja, bakhjulet upp i vädret och jag la mig på sidan. Gjorde inte ett dugg ont, men det var grymt läskigt de kommande 3km innan jag lyckats få bort all lera på handtagen, det gick inte att hålla i styret när det skakade, jag höll på att tappa taget flera gånger. Precis i slutet av loop 1 hade mina händer börjat domna bort igen, och nu var det helt bortdomnade resterande tid av loppet och det var förstås väldigt jobbigt. Sen kom ryggont i svanken efter 1/4 av loop 2, vilket höll i resten av loppet. Detta var även loopen där kramper började komma, både i vaderna och konstigt nog även i triceps. Tricepskramperna var hemska då jag inte varit med om sånna förut. Att hålla koll på styret var minst sagt en utmaning bitvis. Att stå upp och hänga på armarna i långa nerförsbackar där stenarna var medelstora, lösa och bitvis oundvikliga var jag lite orolig, men det gick ju bra! Terrängen var jobbig, och där jag varit grinig mot andra om deras mesande, blev även jag tvungen att gå på några ställen. Men anledningen var utmattning vilket resulterade i långsam åkning, vilket resulterade i ännu svårare att ta sig över hala rötter och stenar. Fegade ur gjorde jag verkligen inte. Många körde om mig på loop 2, medans jag höll min placering väldigt bra på loop 1. Man kan med säkerhet säga att jag inte är tillräckligt tränad för ett långlopp som detta, men jag kommer nog dit så småningom jag med. Jag pinade mig fram i bitvis pinsam hastighet. Det blev ett stopp på 10 sekunder en gång där jag bara vilade och släppte förbi 3 cyklister, en utav dom från min klass, men han körde jag om senare igen :P Det tråkiga var att när det uppskattningsvis var 5km kvar trodde jag att det bara var 1km kvar hela tiden, det var lite knäckande att inse att jag aldrig nådde målet. Jag la in lite spurter men som blev värdelösa då loppet inte ville ta slut. Efter ett tag frågade jag en funktionär som stod och viftade in oss mot en härlig uppförsbacke, om hur långt det var kvar. "dryga kilometern" var svaret. Jag fick energi igen, tyvärr tappade jag energin 10m senare då jag såg uppförsbacken. Jag pinnade på så gott jag kunde, men det var inte snabbt, jag cyklade generellt på lägre växlar än jag normalt gör på andra halvan av andra loopen eftersom jag kände av kramper i vaderna väldigt ofta. Loopen avslutades sista ~500m med en uppförsbacke som var lång och alldeles för brant för mina muskler. Jag steg av och gick upp för backen, att jogga eller skynda var uteslutet. När man väl var uppe för den hoppade jag på cykeln igen, krampanfall och tappade nästan balansen, tittade upp och ser en till uppförsbacke.. Den sista var ca 30-40m och jag visste att det var toppen av slalombacken, eller vad det nu är, och jag gav mig fan på att cykla upp för denna. Det gick ganska fort med tanke på hur trött jag var, nu stod jag på toppen av backen med målet nedanför mig. Jag siktade in mig mot målet och började rulla ner. Jag var dock tvungen att bromsa skarpt i backen eftersom jag var helt slut i armar och koncentrationsförmågan var borta, och det är inge kul att dra en till vurpa, 200m från målet.. När jag cyklade i mål var morsan och karin där. Jag kunde inte stå upp, jag kunde inte prata, jag la mig ledlös i gräset och hörde knappt vad folk sa runt omkring mig. Socketbehovet var enormt, jag fick lite sportdryck och tuggade i mig över ett halvt paket dextrosol, sen var jag på fötterna igen. Bara 7 minuter efter Ronnie var jag visst, vilket jag själv tycker är väldigt imponerande. Jag har tränat mer än honom senaste veckorna, men han är generellt i bättre form, har en otroligt mycket bättre teknik i terrängen och erfarenhet som jag kommer ha svårt att nå.

Ungefär på 2h 40min och 2h45 cyklade vi på, plus/minus några minuter. Jag har inte sett den officiella siffran än men kommer med en uppdatering här längst ner när den dyker upp på hemsidan förhoppningsvis imorgon!

FAN va kul det var. Även om jag bitvis ville gråta, bryta, aldrig cykla igen. Men det är en alltihop del av att vara utmattad. Mountainbike är nog en av de värsta sätten att utsätta sig för inom fysisk utmattning vid träning..