Idag känns det bättre, precis som gårdagen kändes jämfört med dagen innan. Huvudvärken är där, lätt i bakgrunden, men speciellt kroppen börjar ge efter med stelheten och smärtan. Jag är fortfarande invalido, men nu kommer jag upp ur soffan själv med lite knep och knåp.
Jag längtar tills jag kan börja leva som människa igen, att sitta här instängd i lägenheten och avskuren från världen är jobbigt.
Idag är första dagen jag är ensam också, Karin hjälpte mig ur sängen imorse så jag kunde lägga mig sitt-liggandes i soffan istället. Nu väntar jag på lunchbesök och sen... har jag ingen aning vad jag ska göra med dagen. Precis som dagarna innan, ingenting, sannolikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar