Dagen innan
Jag började med att ta halvdag, kl 13:00 hämtade mina föräldrar upp mig utanför jobbet med husbilen och vi åkte raka vägen upp till Sälen. Att åka under sånna här former är verkligen guld för prestationen tror jag. Inget stress, människor man kan lita på angående transporten som enbart vill mitt bästa, mat i bilen, massa saker förberett för smidighetens skull, boende ordnat i och med bilen och sen bara raka upp och ställa sig på närmaste gräsplätt. Sovplats var i bilen som är jätteskön, god plats för cykel etc. God och snabbt tillgänglig frukost och 400m bort från startplatsen. Inga irritationsmoment, extern stress eller dylikt. Kan inte bli bättre.
Innan tävlingen
Jag vaknade upp 2.5h innan start, dvs 06:30 och åt frukost. Tog det lugnt, klädde på mig och fixade med det sista i lugn och ro. Lite för lugnt då jag kl 08:30 tittade på klockan, fick därmed starta sist i startled 2 och alltså 250 placeringar längre bak än jag hade behövt om jag inte missat tiden. Men det gjorde mig inte så mycket, jag visste ju att jag snarare platsade i fålla 3, trodde jag iallafall..
Tävlingen
Starten gick och jag tog det lugnt runt kurvan för att sedan sprätta igång och ta några snabba placeringar för att inte blockeras, precis som jag brukar vara. Aktiv i start men inget onödigt. Backen kommer tidigt och man börjar klättra, jag har av erfarenhet lärt mig att lägga mig på en bra balans här. Jag behöver pressa mig för att komma med snabba grabbar i de första klungorna man kör med, och att få en hyfsat bra placering till första skogspartiet. Här är det dock väldigt långt till första skogspartiet, så det gäller att hitta den snabbaste klungan som man orkar hänga med i.
Jag märkte dock rätt snabbt efter några omkörningar, typ 3-4minuter in i tävlingen att backen gick lite för hårt för mig så jag släppte förbi lite folk och tappade placeringar igen. Väl uppe på toppen så hängde jag med bra men jag fick slita ordentligt.
Ca 30-40minuter in i tävlingen kände jag att det hade svängt, nu var jag snarare lite starkare än dom som var runt omkring mig. Jag hade "vilat" på rulle rätt mycket och nu kom jag längst fram hela tiden i de klungor jag körde i. Jag gasade ikapp ett par klungor och såg till att inte släppa luckor till klungor när folk kroknade framför mig. Fick dock täppa 2-3 luckor som blev flera minuters stretande och kostade väldigt mycket energi, dessa visade sig alla vara värda i efterhand men hade jag varit med snabbare från början hade jag bara behövt halva ansträngningen.
Något som var väldigt kul var att mina föräldrar hade uppdatering på min tid hela tiden så de hade koll på var jag var och kunde följa mig under hela loppet utmed vägen och vid depåerna.
Jag hoppade över de första två depåerna och trampade vidare. Mina gels tog jag med rätt bra mellanrum, men däremot drack jag alldeles för dåligt. Vid tredje depån tog jag en banan och efter 3/4 av loppet var flaskan på väg att ta slut, här skulle jag egentligen tömt min andra flaska om jag skulle druckit optimalt, jag låg alltså 1 + 1/4 flaska efter ungefär i vätska. Planen var att fylla på i depåerna, men eftersom mina föräldrar uppenbarligen kunde ta sig till alla langningsställen frågade jag om de kunde fixa en flaska. Och 20min senare levererade dom en ny flaska åt mig, så jag slapp faktiskt att inte ens stanna i en enda depå!
Mot slutet så tappade jag en klunga då krampen smög sig på samtidigt som en framför mig kroknade, det var inte läge att köra om och täppa en 20meters lucka med krampen i benen. Det var dock inte alls lika farlig kramp som jag brukar ha, och jag har lärt mig att kontrollera den bättre nu också.
Jag kämpade på och när krampen släppt orkade jag mig ikapp halva gruppen framför mig som hade blivit två grupper. Körde nu på så gott jag kunde och på sista 3 kilometerna så ökade vi takten. Vi var 3-4 personer som kom loss sista kilometerna och jag kände mig stark, jag är spurtstark och var övertygad om att detta hade jag säkert i min lilla bakficka.
I sista uppförsbacken precis innan sista asfaltsrakan inne i Mora så går jag ute pyttelite till höger för att inte köra in i den framför mig, samtidigt kommer det en kille bakifrån på sidan där det inte finns plats och trycker till mitt styre. Jag slår runt och får han och en till med mig i fallet. Jag slog mig rätt illa och förbannad som jag var på personen som lite väl onödigt gör något så riskabelt med fighten om plats 390, skällde ut honom. Samtidigt så slog den tredje av sin bakväxeln i 3 bitar. Med kanske 10-15 placeringsförluster och nån min förlust på tiden så var jag uppe igen och trampade.
Jag kom upp på asfalten tillsammans med två andra som inte varit med i vurpan. Jag var lite förbannad, men framför allt beslutsam om att ta spurten. De båda trampade igång ordentligt och jag låg på rulle. Andra killen gick ut för att köra om och jag hängde med på rulle. Efter några meter bestämde jag mig om tidig spurt/fartökning. Jag gick ut och drog upp mot 98% av max ungefär, en belastning som jag räknat med att kunna hålla ~30-40 sekunder in i mål. Med fritt framför mig borrade jag ner huvet och tuggade i 15 sekunder, tog en blick bakåt och hade lucka. Fortsatte ändå hela vägen in i mål.
3h 17min. 19 minuter bättre än förra året! Med en vinnartid på 2h47min var jag 17.9% efter vinnaren vilket även det var ett personbästa då förra rekordet var 22.13% efter från förra årets bockstensturen.
Tankar om prestation såhär i efterhand..
Nu är det måndag och jag har fått två dagars distans från resultatet. Det slår mig fortfarande häpen att det gick så bra. Med detta årets träning, eller brist på träning, brist på cykling och mer eller mindre enbart cykling efter vårens sjukdomar, så har jag inga förväntningar alls på mig själv. Jag tycker att jag borde prestera klart sämre än förra året, då jag faktiskt hade en mycket mer lyckad försäsong och träning/cykling under själva säsongen även om jag även då råkade ut för en knäskada. Den där knäskadan påverkade dock inte träningen alls lika mkt som årets motivationsbrist efter sjukdomar och extern press har gjort.
På något vänster, har jag alltså kört personbästa två långlopp i rad nu. Och jag har inte alltså inte satsat speciellt hårt på träning efter att jag gav upp årets vätternrunda efter sjukdom på sjukdom och lägre och lägre motivation då det kändes som om världen var emot mig.
Men nu presterar jag alltså ändå? Det borde först och främst betyda att jag faktiskt ÄR starkare i år än förra året. Vinterns och vårens träning måste ändå ha gett resultat, så jag var nog rätt stark ändå. Så trots att jag nu är lite svagare, troligtvis, så är jag på en högre topp än för ett år sedan. Just eftersom jag totalt sett fått fler timmar i sadeln i min "cykelkarriär". Jag har haft uppebehåll på ett par veckor några gånger, men jag har ju faktiskt cyklat rätt mycket ändå.
Men det kan även vara så att jag var övertränad förra året efter den otroliga satsning jag fakitkst gjorde. Eller, att jag var övertränad NU i våras, vilket nästan är ännu mer troligt. Nu har pressen, stressen, sjukdomarna släppt, och jag trivs med att cykla igen på ett annat sätt. Det kanske fått mig att både mentalt och fysiskt släppa till och läkt ihop till en bättre helhet.
Och jag kan inte utesluta att jag helt enkelt blivit bättre på att köra ekonomiskt, för det har jag. Jag märker stor skillnad i hur jag väljer klungor, start, mål, tolkar min kramp, färre igångdrag, mer jämn trampat och färre peakar i huvudtaget med hur jag cyklar.
Hur som helst. Nu kan jag äntligen säga att det faktiskt går bra med cyklingen för mig igen!
Dagen innan, här skulle vi passera, i riktning mot kameran.. Jag startade en lång bit upp på gräset, längst bak i 2:a fållan
Min nya cykelsponsor inför säsongen 2013!
1 kommentar:
Bra jobbat! Starkt!
Skicka en kommentar