Jag var ute i onsdags själv och gjorde det mogna valet att inte cykla på de galnaste vägarna, Ronnie har snackat om "milbanan" och att det är bra XC träning, med inslag av det mesta men i huvudsak ganska lätt terräng. Jag hittade milbanan med start vid äventyrsbanan utanför älta. Jag följde grön markering som även namngavs som "milbanan" på vissa ställen. Det blev lite felcykling och tappade därmed lite tid här och var, men jag hittade hela vägen och tog mig tillslut in på 23minuter, ca 7km var den såg jag efteråt vilket va en besvikelse med tanke på namnet. Den var verkligen en blandning av allt, grusväg, skogsstig, stökig utförsåkning, långa backar, delar av riktigt teknisk väg, ett enormt berg att klättra upp för(utan cykel).. Så, jag tänkte att jag kör ett varv till och spöar skiten ur min första tid, den här gången stod jag på ganska ordentligt så långt mina krafter orkade och det kändes som om jag skulle min första tid med i alla fall ~3minuter utan snack.. Men uppenbarligen gick det jävligt fort första varvet också utan att jag verkligen försökte, trots felkörningar och stopp på ~30 sekunder etc. Jag gick in på 23 minuter igen på andra varvet. Det säger ändå en hel del om min styrka, att den är rätt kass ändå. Uppvärmningen innan dessa två varv hade varit ca 5km och att jag inte kan förbättra mitt andra varv när varje varv bara är 7km i lätt terräng, trots att första inte var maxat, måste ju berätta för mig att min uthållighet inte är vad den ska vara. Detta måste tränas! Det är kul ändå att jag nu har hittat en bana som jag kan åka ensam på utan för stora risker att skada mig, och det blir ju helt klart kul att åka en runda där jag kan klocka och försöka både träna på att hålla en jämn nivå samtidigt som jag vill förbättra tiderna. Det här kan verkligen bli grym tävlingsträning!
Igår blev det en torsdagsrajd också, vi blev 15-16 st vilket är ganska mycket för en icke-tisdag. Jag va lite halvseg i benen och vi öppnade med ett jävla tempo, helt klart snabbare än tisdagsrajdernas lugna grupp. Vi pausade mindre än hälften så ofta än normalt också. Det var ett jävla tempo men det var mycket givande. Jag höll rulle ganska bra förutom två gånger då jag fastnade på tekniska bitar, kom efter, och hade inte psyke att ta mig ikapp. Vi körde en del nya stigar vilket var kul. När vi tagit oss ca 10km och över vägen in i skogen vid hellasgården råkade vi dock ut för en olycka. Anders trampade med sina gigantiska vader in i stora klingan och rev upp ett ganska härligt stort & djupt sår på vaden. Som tur var hade en av oss 15(!) med sig förband så vi kunde lägga om såret snabbt och dra eltejp runt. Jag följde med Anders & Emil då hälsan kan svänga snabbt med så pass djupa sår. Anders kunde blivit yr eller svimfärdig och då är det bättre med tre pers ifall dom två behöver sätta sig i taxi/ambulans och t.ex lämna cyklarna. Vi tog oss hem utan några som helst problem dock. Anders fick sy igen muskeln på insidan av huden och sedan ytterliggare 7 stygn för att stänga såret.
Jag länkar till bilden på såret här eftersom det kanske inte är så smart att visa den för er som är känsliga. Tuffaste såret i år!
2 kommentarer:
haha.. tufft var det! Tack för att du hakade på ut ur skogen med mig och Emil! Precis som du säger så kan man ju om det blöder för mycket snabbt bli yr och orimlig så det var schysst att jag fick sällskap. Risken är ju också att man börjar blöda mer när man fortsätter trampa eftersom blodet tvingas försöka fortsätta bulta runt i den sargade kroppsdelen.
Ett helt orimligt djupt sår för en så minimal och tramsig olycka blev det för övrigt, men jag tycker nog fortfarande att Emils landning på ryggen tidigare i veckan var betydligt läskigare än detta.
Det var så lite så, det var det självklara i min värld. Skönt att ni inte behövde sitta så länge på akuten också! Jag såg inte Emils vurpa, jag hörde bara skramlandet bakom mig och hans ylande. Och han får inget machoärr heller, så det var ju inge tufft alls. ;)
Skicka en kommentar