fredag 15 juli 2011

Börjar bli riktigt blödig..

Jag har kommit på mig själv oftare och oftare att bli ordentligt rörd av olika saker. Det jag reagerar mest på är när någon gör något bra/gott för någon annan. Eller är någon pratar om vilket stöd personen ifråga känner från sina fans, nära vänner eller familj.

Sonya som springer 400m pratade om sina rutiner vid starten. Hon fokuserar och tänker på all träning hon genomfört på träning under försäsongen, och på många tävlingar vid starten skriker hennes familj, "Lets go sonya!" vid startskottet, och oavsett hur mycket publiken väsnas på stadion så missar hon aldrig att höra just dom orden.

Jag ryser till och tåras lite när jag hör det. Det är helt otroligt vilket tryck man får till i benen, eller egentligen till det mentala förrådet, när man känner stöd från sin omgivning.

Det får mig att tänka på keps cupen i huddinge där flera ropade efter mig och jag pressade mig till mitt absolut yttersta för att hänga med Jesper Andersson och Stefan Hellman, gjorde även så i 4 varv utav 5 där jag tillslut inte klarade av det längre. Den mentala spärren och pannbenet var vad som gjorde att jag lyckades hålla mig fast så länge, tack vare påhejningar. Egentligen var dom båda två mycket starkare än mig.

Och på Lida Loop i år när jag gick i mål och släkten hade två stora plakat till mig. Synd att jag inte såg dom under loppet.

Eller när jag förra året körde Lida Loop och fick göra en high five med min glada sambo vid varvning, det stärkte mitt pannben även det, det är en av mina starkaste minnen från den tävlingen.

Jag tycker det är häftigt när folk stödjer andra, och jag uppskattar alla som hejar på mig oavsett om de känner mig väl eller inte. Bara ett, "kom igen stisse, kämpa nu", "trampa, du hinner ikapp" ... det gör inte att man blir starkare, men det hjälper än att tro på sig själv, speciellt om man får höra det flera gånger under samma tävling.

Eller som min svärmor, som tänker åka upp till dalarna bara för att kolla på mig när jag kör cykelvasan... Det är häftigt och får mig att rysa sådär skönt och fyller snabbt upp förrådet med motivationen, pannben, viljan att göra allt jag kan, och sen öka. Viljan att känna sprängande smärta och kramper, och älska det.

Favorit i repris..

1 kommentar:

Patrick sa...

Kan inte annat än att hålla med dig i det du skriver. Det är en motivationsboost som man inte kan uppbringa själv.
Har väl hänt på tävling att man jagat någon framför och skrikit" Låt mig för f*n inte köra om dig". När vi kom i mål sa killen att det var precis det han behövde höra just när det var som tyngst och jag hade ett mål att ta mig förbi honom. Alla sätt är bra utom dom dåliga.