Självrannsakan, livsmotto och betéende

Jag är en såndär person som gillar att vara positiv även fast jag är motvilligt uppfostrad till att omedelbart se problemet i allting, något jag sliter med på daglig basis. Jag gillar att gilla människor. Jag gillar när jag försöker se lösningen istället för problemet. Jag gillar när människor runt omkring mig mår bra, och jag gillar när folk gillar mig.

Det finns två "stora" händelser som jag åter och återigen försöker tänka på och minnas tillbaka till.

Det första är när jag var liten och min mamma sa att jag hade ett hjärta av guld. Det grundades på att jag till min mormor absolut ville köpa blommor, även fast de var fula plastrosor på ica, så var det viljan och gesten att göra något gott för en annan person. Samt när jag fick pengar att handla något gott för när jag var iväg på utflykt med dagis, men istället kom hem med en brosch till min mamma. Det är en anledning varför jag någon gång skulle vilja tatuera in den texten, "golden heart" eller "hjärta av guld". Inte för att jag tror att jag har det, utan att det är ett motto som jag trivs med och vill försöka leva efter, att påminna mig själv om då jag hamnar på villovägar som jag enligt mig själv allt för ofta gör.

Det andra är när min gamla trummis "Karl Thunder" på en vanlig reptid öppethjärtat berättade om sin livsfilosofi och vad han försöker leva efter. Som bakgrundsinfo måste jag berätta att Kalle är en av dom absolut genuit snälla personerna jag någonsin stött på, och här kommer förklaringen. Kalle lever nämligen efter mottot att alla personer han möter ska tycka om honom. Han försöker alltså alltid vara snäll, hjälpsam och trevlig samt sätta sig själv som andra prioritering. Och han lever verkligen efter detta, jag tror det ger honom en lugn skön känsla och lycka av att göra andra glada och att känna sig omtyckt. Tyvärr så vet både han och jag om att det finns massvis med människor som ser detta och utnyttjar det, därför är det också en tung börda han har på sina axlar.

Där har ni mina stora änglar, det jag själv skulle vilja vara och försöker påminna mig själv om att jag ska vara. Jag är dock inte lika extrem som Kalle, för han är nämligen lite för extrem i sin prioritering och jag tror inte det gör någon gott när det blir för extremt just eftersom många utnyttjar honom.

Jag är ibland blyg, jag är ibland lite vilsen och osäker. Jag har inte heller den där naturliga sociala delen med att ha lätt att prata med människor. Jag har svårt att kontrollera känslorna när jag ser orättvisor eller när människor är onödigt negativa mot andra eller mig själv. Alla dom faktorerna motarbetar och sätter mig ibland på fel spår. Men jag vill ha ett hjärta av guld, jag vill vara snäll och välkomnande till alla människor jag möter. Jag vill att människor jag träffar på vet att dom kan lita på mig, jag vill se lösningar istället för problem. Jag gillar när människor runt omkring mig mår bra, för då mår jag bra. Jag gillar när jag har ett rykte om mig att vara trevlig och snäll, så att människor redan har ett gott intryck om mig redan innan jag träffat dom.

Och jag älskar min sambo, för hon är precis allt jag vill ha och själv vill vara.

Jag hoppas att alla ni som läser, och alla som träffar mig uppskattar mig för den jag är, och att ni känner samma sak tillbaks.