Vidrigaste passet någonsin..

Jag vet inte vart jag ska börja? Vad tänkte jag med egentligen?

Efter jag kört mitt KI pass med personbästa satte jag mig ner och bloggade stolt, sen fick jag se att Johan A förberedde sig för söndagsrunda. Glad, trött men pumpad med cykeladrenalin tänkte jag tanken att, nog är jag ordentligt mör just nu, men en tur med Johan A kan bli rätt soft.... Som sagt, vafan tänkte jag med!?

Jag parvlade på mig utekläderna och stressade iväg mot Johans port där dom möts normalt.. Och jag va först.. Men så dyker en lykta upp i mörkret, jag fick för mig att det var johan som kom från ett annat håll eftersom det är full ombyggand av gatan utanför, men nej... Där kommer benbrytar-Aron. Jag blev lite tagen, fan också jag undrar vilket tempo han drar igång idag tänkte jag. Vi stod och snackade en stund och sen dök en till lykta upp... Ja-dödarej-me-slätdraget-Johan kom ut ur mörkret. Fan tänkte jag, igen.. Och sen ser vi en till lykta, och vem kommer då tror ni... Jo det ska jag berätta, killen som precis har legat på hårdträning på gran canaria, Björn the beast! Nu var jag rädd på riktigt, det här var ingen grupp att leka med, och jag hade redan tömt 75% av mitt kolhydratförråd 40min innan med mjölksyrecykling på monarken, det jag såg framför mig var knappast något annat är kolhydrats-arbete. Men det är inte slut än.. För en till lykta dök upp, jag bönade och bad lite inombords om att det skulle va Johan A men visste innerst inne att så inte var fallet. Och vem tror ni kommer då? ....... Jo, Vicous Fucking Vic!! Jag dog lite inombords vid det här laget. Sen kom hjälten vi alla väntade på ner tillslut, Johan A.

Vid det här laget hoppades jag på att ett under skulle ske, att dom hade tänkt åka fikatempo eller nått, men icke.

När vi kom ut efter sicklarondellen började hetsen. Jag har ingen cykeldator men det gick fort, jag låg på rulle i förning efter förning. Jag kämpade som ett djur för att hålla mig kvar, och vi hann inte komma längre än förbi hästhagen innan jag insåg att det här skulle aldrig någonsin gå. Och dom pushade vidare, det kändes som vi låg i 40km/h, jag kan egentligen inte relatera till hastigheter, men jag är helt säker på att vi låg en bra bit över 300w vilket är en livslängd över min mjölksyretröskel på 240w, så förstår ni hur lite fett och hur mkt kolkhydrater som mitt bränsle gick för. Arbete på 240w för mig är teoretiskt bara möjligt att klara av mellan 40-90minuter och jag hade redan tömt över halva det energiförrådet på monarken 40min tidigare, och när vi låg i dessa hastigheter bränner man kolhydraterna snabbt.

Strax innan Hellas och sista kurvan och backen upp mot älta fick Johan(inte Johan A) ta täten och jag låg som nästa man. I all hets så ÖKAR han hastigheten, i uppförsbacken. Jag kunde inte längre, det fanns ingen fysisk möjlighet för mig att hålla rullen längre, så jag gick ut och lät dom andra gå om. Mina kolhydrater va feeeetslut vid det här laget, typ 15minuter in på rundan.

Nu fick jag jaga som en idiot för att inte tappa onödigt mkt tid, jag satt själv en bra bit bakom klungan och fick nu slita i vinden också. Björn the beast gled dock ner och försökte dra mig, men det tog mig halva älta innan jag nådde hans bakhjul. Sen satt jag där någon kilometer innan jag inte orkade hålla den längre i sista uppförsbacken till Statoil. Jag var helt slut; jag måste legat på maxpuls för jag har aldrig pushat mig såhär hårt utomhus, aldrig någonsin. Varenda muskel skrek men jag hade ignorerat smärtan och trampade bara, varv för varv, ben för ben, sekund för sekund.

När jag nådde korsningen vid statoil väntade alla. Jag hade gett upp där, dom skulle ett helt varv runt dreviken och hur jag skulle klara en enda sekund till i det tempot var helt utom min fysiologiska kapacitet. Jag sa att jag viker av, att jag inte klarar mer. 1-0 till dom.

Björn insisterade dock att jag skulle fortsätta, att dom sänker hastigheten. Så jag fortsatte. Och visst sänkte dom hastigheten, men det var fortfarande cykling way beyond min comfort zone, och långt över min  kapacitet exkl comfort zone. Jag låg och visade tänderna istortsett hela rundan och slet som jag aldrig någonsin gjort tidigare. Jag tappade rulle flera gånger men Björn saktade ner och hämtade upp mig på hans rulle flertalet gånger och fick in mig i spelet igen. Det var Björn som höll igång mig, utan honom hade det varit omöjligt att pusha mig så hårt för kroppen skrek i 100 decibel om att jag skulle lägga av.

Jag fumlade efterflaskan och för att dricka några gånger men den var helt igenfrusen, och pauserna där jag kunde skruva upp locket va noga räknat 2 gånger. I älta, och innan norrby. Mental kaos gjorde det med mig.

Men jag höll igen alltså och slet och slet, jag gjorde allt jag kunde för att inte sinka grabbarna för mycket. Och så tillslut på något konstigt sätt så tog jag mig runt hela rundan.

Jag måste återigen tacka dig Björn för rullen idag, jag hade aldrig kunnat pusha mig så hårt om inte han hållt sig inom synhåll och låtit mig få suga hjul när jag kom ikapp. Och ni som tror att Johan A är en fet gammal gubbe, ja ni har visserligen rätt. Men han har ordnat ben som en belgian blue tjur nu.

Fyfan. Jag är så medtagen och förstörd i hela kroppen och det mentala att jag inte kunnat tagga ner efter cyklingen har legat och vridit och vänt mig i sängen och kan inte somna, eller jag somnar med drömmer sen om cykling och om hur jag kämpar för att komma ikapp någon som är ömöjlig att komma ikapp. Jag blev tvungen att gå upp och försöka skriva av mig så jag kan släppa det här, jag är desperat nu efter sömn..

Ni har gjort total kaoZ med mig!!!