Slut-tester på GIH

Idag har jag kört mitt första slut-test, TT testet på 40minuter plus 2st 30sek spurter. Det var verkligen vidrigt på slutet, speciellt efter passet var över dvs direkt efter andra spurten. Jag skakade i benen, blev yr direkt jag ställde mig på benen, illamående när jag gick ner för att duscha och sen kom det upp lite när jag väl stod där i duschen, stödjandes mot väggen.

Jag försökte gå ut med samma taktik som senast, att öppna lagom hårt och sen öka mot slutet om jag var pigg. Jag lyckades hyfsat men tog nog i lite mer än sist den första biten. Jag märkte att jag redan låg ganska bra till så jag fortsatte med samma känsla. När det var 8minuter kvar la jag i några watt extra och visade tänderna ordentligt.

Fr.o.m 8min koncentrerade jag mig enormt på kadensen och dem brännande känslan i benen. Tanken var att jag skulle trycka på mer vid 4,2,1 och 30sek. Men jag kände att jag hittat en vettig(långt ifrån VETTIG) nivå att gnugga styrlinda på så det blev inget mer ökande förrän vid 15sek kvar då jag satte allt som fanns kvar. Jag var nöjd!

Tyvärr påmindes jag då om att vi skulle köra 30sekunders spurter också. Alla som kört dessa intervaller, och då menar jag VERKLIGEN kört dom efter regelboken med absolut maxspurt från sek1 till 30, känner igen sig i ångesten man har inför dessa pass. Tänk er då att ni precis kört ett maxpass på 40min över FTP tröskel innan det också. Ni som vet, känner igen misären.

Man börjar på max och känner sig stark, känner ingen direkt feedback de första sekunderna, men ganska snart börjar det ta emot. När man börjar känna paniken i benen på riktigt, då har det gått 10 sekunder.

Jag slår vad om att ni känner igen er när jag påstår att man alltid tror att det gått iaf 20sekunder vid detta tillfälle. Ångesten när man hör meningen "10 sekunder cyklade, kämpa nu" bryter ner alla typer av självkänsla, självförtroende och kärlek till sporten. Just i den sekunden gör allting ont, fysiskt och psykiskt. Man ångrar sig, tanken slår än snabbt, "Varför håller jag på med det här för?"

Nu kämpar man för glatta livet, under de nästa 10 sekunderna går luften allt mer och mer ur benen.

"15 sekunder, kom igen nu!" Va!? Bara 15 sekunder!?!? Jag är ju helt slut, ingenting mer att ge, total syrebrist, slut på glykogen, torrgnugg väntar!

"10 sekunder, ta i det sista, kom igen, kom igen!" Nu är det ren vilja och misär som slåss mot varandra.
"-Jag kan inte."
"-Lite till!"
"-Jag klarar det inte"
"-Bara 5 sekunder kvar"
"-Det GÅR inte"
"-Det går, nån sekund till bara"
"-Hur långa sekunder är det egentligen!?!?"

Nu är det över, allt gör ont, gråten kommer nästan, en profilbild till facebook vore underhållande... Nu får man höra att man ska vila ett par minuter, och sen göra om samma sak igen. Ångest.

Dagens tortyr skedde på SRM cykeln på åstrandslabbet