Mitt tävlingsår 2011!

Januari(november) och framåt..
Det är mycket som har hänt 2011. Jag började som en übermotiverad nybörjare som följde ett träningsschema som en slav i medgångar och motgångar. Det gick bra för mig. Tillsammans med Johan(BP) cyklade jag ute varenda tisdag, mång torsdagar, ibland måndagar, onsdagar, helger, det var mycket. Och jag körde stenhårda pass på monarken, vek aldrig ner mig och matade rätt in i kaklet på varenda pass där det krävdes. Jag var inte det minsta rädd för att höja motståndet och prova nya gränser.

April
När våren kom körde jag min första brevet på 200km. Jag hade aldrig cyklat så långt tidigare, mitt rekord var 140km på mountainbike sommaren innan i ett tempo där jag aldrig någonsin upplevde mjölksyra. Nästa långpass var runt 60-80km, men såna körde jag massvis med under vintern också.

På breveten fick jag lite ont i knät, och där började mina problem. Det gick över, men kom snart tillbaks igen när jag satte mig på cykelcrossen igen.


Brevet-träff!

Keps Cup tävlingarna
Jag körde mina första tävlingar för säsongen, träningstävlingarna på Keps Cup i stockholm! Och OH BOY var jag imponerad av mig själv, jag var toknöjd med hur jag faktiskt presterade. Det började i Vallentuna där jag hängde av Angelica från CRT på sista varvet och även kom in på en imponerande ICKE sista plats i elitklass.

Nästa tävling var Spårvägen CF som arrangerade, vilket även var min klubb detta år. Jag hände med Jesper Andersson(elit) och Stefan Hellman(H30) hela tävlingen och slet som ett djur med mjölksyran sprutande varje minut, inte en sekund av vila eller frihjulande, fullt matande precis som man gör på monarken hemma. På sista varvet tappade jag dock grabbarna och kom in strax efter dom i mål, men jag hade kämpat väl. Och ser man på hur de presterade för tider säsongen på officiella tävlingar så blir jag både supernöjd med mig själv samtidigt som jag är lite besviken att jag inte kunde hålla träningsmängden och motiveringen uppe, utan lät mig själv sänkas av knäproblemen.

Årets värsta minne
Ett par helger senare tävlade jag tre dagar i rad och fick även in ett träningspass på 3h i skogen med Patrik Eklund(specialized concept store) och Fredrik Modin(ex SM 1:a). Den sista tävlingen blev såklart en katastrof. Jag bonkade rejält och var inställd på överlevnad med sikte på sjukvårdstältet, om jag ens kunde ta mig dit utan att tappa medvetandet i spåret på väg dit. Det var illa. Utan den där gelen jag fick av Lisa Ström som snällt stannade och frågade hur det var med mig, och ett par dl vatten från Björn Rundströms flaska, hade jag nog inte fixat det. Det var årets mest hemska minne, en bonkning kan man stå ut med, men detta var värre än värst och ingen langning fanns kvar och jag hade precis passerat en pushbike-sträcka på flera hundra meter. Efter detta lärde jag mig, på riktigt, att man ska äta mat innan tävlingar och ladda förrådet fullt. Jag lärde mig även att hellre för många gels, än för några. Resterande tävlingar körde jag med 6-8 gels i ryggfickorna, kakor och drack ur flaskorna med stor respekt.

Efter ett tag hade jag knäproblemet på varje runda, hur jag än gjorde. Jag började förstå att det var nått allvarligt, jag vilade från cykeln helt i en vecka, provade igen och problemet var kvar. Rörde inte cykeln på två veckor och provade igen, fortfarande ont.

Då sökte jag hjälp, fick en remiss till en idrottsläkare, röntgade och såg en skada på brosket vid knäskålen som sannolikt skapats p.g.a en skev bana för knät vid tramptagen. Jag gick på rehab, gjorde en bikefit, skaffade inlägg i mina vanliga skor, inlägg till cykelskorna. Bland annat höjdes sadeln 5 cm på mountainbiken och 3cm på cykelcrossen.


Maj och framåt
Mitt knä var nu lite halvpaj så träningen, förutom att vara mer eller mindre helt bortblåst flera veckor irad och massvis med fitness förlorad som inte gick att bygga upp igen, så var jag även fortsatt tvungen att ta det väldigt lugnt med träningen i början på säsongen. Min motivation var i botten och säsongen var igång, taskig tajming.

Första långloppet i långloppscupen, årets stora mål!
Långa Billingeracet var dags. Jag visste om mitt knäproblem mycket väl, och hade vilat 1-2 veckor helt och hållet innan tävlingen om jag minns rätt. Som ni förstår var jag ganska bedrövad angående knät. Samtidigt hade jag förstått att problemet var värre när jag cyklade cykelcross än mountainbike av någon anledning som jag inte kunde förstå, jag chansade och åkte ner till tävlingen med mina föräldrar och sambo i föräldrarnas lyx-husbil. Tävlingen började och jag var sjukt motiverad igen, ändå. Jag var supersugen, detta var första tävlingen i den viktiga cupen som jag sett fram emot så mycket. Nu gällde det. Jag tog starten bra och körde om ca 200st cyklister i uppförsbackarna som starten gick i. Ni som inte kört tävlingen, tro mig när jag säger att det är långt och brant. Jag cyklade på och kände mig som hulken, på adrenalin. Däremot så märkte jag ungefär 30km in, av ca 70-80km, att knät gav symptom. Detta var något jag var beredd på, jag var redan inställd på att detta kunde hemma. Att starta var en chansning. Efter 40km när vi varvade målområdet steg jag av där mitt TEAM, familjen, stod och backade upp mig med flaska i högsta hugg. Jag var besviken, såklart. Men det var roligt att få prova, jag tänkte inte riskera nått och sabba knät helt. Säsongen är lång. Vi åkte hem.

Juni - Lida Loop!
Detta var min första PRIO 1 tävling utav tre, jag och min bror Ronnie körde denna tävling året innan, men då två varv och det var MER än tillräckligt den gången. Då körde vi på 2:45, två av tre varv. Det var nästan en månad sedan Lilla Billingeracet och jag hade fortfarande inte kunnat börja träna/cykla ordentligt men jag såg fram emot denna tävling med tusentals känslor i kroppen. Detta skulle bli avgörande i min fortsatta satsning detta år. Om det inte gick nu, skulle jag troligtvis ge upp.

Startanade med ett brutet revben(!), blev jag medvetet knuffad efter 5km i sidled mitt på en stor grusväg, slog i marken, tumlat runt, blivit påkörd av andra cyklister, både jag och cykeln. Flera gick ner i tumultet, en killes drivlina blev potatismos och mitt styre pekade 90 grader åt vänster, jag hade sår överallt och det värkte på 4-5 olika ställen. Jag var förbannad, besviken och ledsen samtidigt. Jag började att gå med cykeln åt andra hållet, tillbaks mot målet. Jag tänkte bryta. Men ganska snabbt tände jag till igen, HELVETE heller att jag bryter p.g.a något sånt här. Jag vände på skutan och drog igång igen! Med smärta i kroppen, 3-4 minuter bakom sista man i tävlingsklass, var jag igång. Jag tog placeringar av folk som tappat men blev även snart ikappkörd av de snabbaste i motionsklass och fick då folk att köra med! Jag gick i mål på 3h, tre varv på bara en kvart längre än ett år tidigare. Och jag hade INTE ONT I KNÄT, det var succé i min värld. Jag kunde inte varit nöjdare, det var allt och lite till, mer än jag förväntat mig i de bästa världar och jag var tillbaks igen!

Min släkt var där, och supportade med skyltar!

Juli
Jag var såklart fortfarande försiktig med knät, jag ville inte gå på ett hårt träningsschema igen som jag höll på med via aktivitus. Jag tänkte fortsätta med att cykla sånt jag tyckte va roligt, för att öka motivationen, och samtidigt inte överanstränga knät.

Det tredje och fjärde långloppen med Ränneslättsturen och Mörksuggejakten kördes jag och jag fick bättre resultat än Lida Loop sätt ifrån % efter vinnaren, på båda av tävlingarna, jag kunde se att jag utvecklades även fast jag inte tränade hårt! Procent efter vinnaren är det sätt jag valt att jämföra mig med samtidigt som jag tävlar mot mig själv och inte andra i spåret.

Augusti
Till augusti så började jag träna lite hårdare samtidigt som jag fortfarande körde mitt eget schema och gjorde det jag kände för, inget annat. Cykelvasan kördes och jag var superglad med mitt resultat och älskade det lite dyrare arrangemanget jämfört med övriga långlopp. Att det var lite dyrare var helt ok. Jag körde även SM i långlopp där jag slutade 36:a på Finnmarksturen, med en drivlina som var helt slut samtidigt som jag bytt kedja, det gick som ni förstår åt helvete materiellt sätt men det var en bra lärdom när Lars Bleckur tog en titt på mina drev, skrattade, och sa att det var det värsta han någonsin sett tidigare, samtidigt som Pumpen skrattade frågade om jag seriöst hade cyklat sådär. En ny drivlina införskaffades och jag noterade för mig själv att jag ska byta kedja oftare samtidigt som jag bestämde mig för att försöka lyfta dreven över stenarna i hellas skogar på ett mer effektivt sätt i fortsättningen. =) Keps cup var i full gång igen också, men jag var inte så motiverad inför den. Det gick både dåligt och var långt bort, dåligt väder, stress på jobbet etc. Den fick lägre prio för min del än vanlig träning.

September
September var här, och det sista långloppet i långloppscupen. Jag åkte för tredje eller fjärde gången med Cykloteket Racing Team till tävlingen och bodde ihop med dom. Jag hade nu tränat lite bättre innan tävlingen, och jag var motiverad på den där högsta nivån jag KAN, precis som på den där Keps Cupen i huddinge på våren, men med kunskapen att jag inte kunde plusha mig på mjölksyra HELA tävlingen, då den här tog mig 4h 9minuter. Men jag var fast besluten att antingen skulle jag TOKBONKA, eller så skulle jag göra årets bästa resultat. Det fanns inga andra alternativ. Och jag startade hårt, körde hårt men taktiskt, tog mitt ansvar i en klunga som jagade och kom ikapp första klungan igen. Jag visste att det skulle vara 3-4st stora backar på bansträckningen som var 105km vilket även var årets längsta mountainbiketävling. I dessa backar var det total mjölksyra som gällde, eller iallafall att INTE tappa de jag körde med. Jag skulle gå på rött och inte titta bakåt, det var dags att lida och satsa, allt. Tävlingen blev min stora succé, förutom att genomföra Lida Loop såklart. Resultatmässigt så kom jag 19% efter vinnaren, en förbättring från Lida Loop då jag kom ca 28%  efter. Jag var supernöjd och helgen kunde inte ha varit bättre! Inter nog med procenten, detta betydde även att jag seedade in mig till startfålla 2 till 2012 och helt klart bättre förutsättningar på tävlingarna att hitta snabba, duktiga cyklister som förhoppningsvis har lite skogsteknik så jag inte sinkas där.

Taktiksnack med CRT dagen innan tävling

Tävlingsdagen.. alla är laddade

Två veckor senare var det dags för Hammarby Hill XC vilket var min tredje PRIO 1 tävling. Jag körde hårt, allt vad jag hade och presterade mycket väl. Inför varvning ett varv fick jag körde med Lars Bleckur som hade svenska mästar-tröjan på sig. Det var mäktigt, men på vägen upp för backen så drog han iväg och tog ikapp massvis med tid, placeringar och säket 100m i BACKE uppför. Roligt var det ändå. Jag gjorde ett superresultat även här med och var grymt nöjd med mig själv! Mountainbike säsongen var härmed över!

Laddad!

Stod på startlinjen tillsammans med min nya kollega i Team Cannondale till 2012!

Bästa vägen är, rätt igenom!

En nöjding..

Jättenöjd och utmattad efter målgång!

Jag, bror och brorsdotter!

 
Oktober
Nu började dock nästa säsong, nämligen cykelcross-säsongen. Även om jag var på vila nu så ville jag köra de lokala tävlingarna här i stockholm. Fem tävlingar blev det för min del inkl Sthlm Cyclocross vilket var säsongens roligaste tävling eftersom det var så många som var där och tittade, och så många som hejade och ropade på mig vart jag än var på banan. Det kändes mäktigt, verkligen skithäftigt! Jag lyckades även knipa en 32 plats av 66 startande, något som jag var supernöjd med!

Tungcrossen fick köra årets fincrosstävling!

Grym pumptrack på cykelcrosstävling!

Fokuserad..

November och December
Jag hade gått med på att vara försöksperson i men studie på GIH angående uthållighetsträning, något jag höll på med från oktober till december. Studien var inte inriktad på att träna mig för utveckling, utan hålla mig på normal träning. Detta blev första gången på mycket länge som jag hade strukturerad träning där jag var tvungen att följa ett schema. Det var både bra och dåligt, dåligt för att jag kände att jag behövde annan träning eller mer effektiv träning för utveckling, men bra för att jag faktiskt höll igång bra utan avbrott.

En stor händelse för mig var även att jag bytte jobb nu, vilket är en jättestor grej för mig. Jag går vidare i min karriär och tar steget in på utvecklingsavdelningen som testledare. Samtidigt som detta är en jättestor nyhet för min del så var december en väldigt tuff månad. Jag har slitit som ett djur på jobbet med mina nya uppgifter, 14 dagars jour, täcka upp för sjukskrivna kollegor, lära upp min ersättare samtidigt som jag fick veta att den enda som kan lära/hjälpa mig med mina nya uppgifter, även den sagt upp sig. Det resulterade till att jag tappade bollen de sista två veckorna innan julafton. 12 vilodagar hade jag.

Men det är fortfarande december och jag är igång igen, mitt i en 10dagars period med träning varje dag, ett upplägg som jag får hjälp med av Micke Flockhart. Nu blickar jag fram och siktar mot stjärnorna igen, jag är återigen grymt taggad och exalterad inför ett träningsschema som är skräddarsytt för mig, något att följa och kunna luta mig tillbaks lite och slappna av och lita på att det nu blir rätt.

Och sen glömde jag att nämna årets cykelrunda som tillbringandes runt Mälaren, 33mil i december med minusgrader, is och frost som startade på kvällen efter en tung arbetsvecka och in i natten. Framme var vi kl 15 dagen efter. Det var både överlägset min längsta runda både med milantalet med 10 mer än tidigare, men mer spektakulärt, ungefär dubbla tiden i sadeln exkl värmepauser.

Inför 2012!
Det är jättemycket spännande som händer! Bland annat så har Cannondale utökat sin support och valt att hjälpa t3 cyklister till tillsammans med mig med samma spons som jag har, samtidigt som Cykelspecialisten släpper till ännu lite mer och gör det mer förmånligt för oss. Vi har skapat en förening och kommer köra under "Team Cannondale Cykelspecialisten" år 2012, det blir teambuss, tält, boende, träning, tävling etc ihop. Säkert en del bjud-in-träningar också och förhoppningsvis lite träningstävlingar hoppas jag på!

Jag kommer även köra ungefär samma upplägg med tävlingar som 2011 men denna gång försöka fånga upp problem i min träning snabbare och inte låta mig själv "köra som jag vill" under för lång period som det blev 2011 när jag blev skadad. Nej, händer det igen kommer Micke styra upp det med att sätta mig på pottan när jag latar mig för mkt, det förväntar jag mig.

Och förutom mtb-tävling blir det en vända på Vätternrundan till sommaren i en sub8-grupp. Vätternrundan är ju något alla frågar om när man nämner att man cyklar, och jag är ganska trött på att behöva berätta att jag inte kört den. Det blir roligare framöver när man kan säga att man kört den på 8, 9 timmar eller vad det nu blir när dom flesta klassiker-gubbarna kör den på 12h+. Men, jag kommer fortfarande se mig själv som en mountainbike-cyklist även om detta blir ett av mina största mål med 2012!